Hola guappos:)

Idag var jag och AnnLi (Annsofie i klassen. Hennes logg in är AnnLi och mitt JosWi, ni behöver inte säga att vi är fyndiga) på lunch date. Vi åt lasagne jag fick enliten, liten benbit/benflisa/stenhårt brosk i munnen vid ett tillfälle... ljudet av tidigare nämnd grej påminde väldigt om när man tuggar sand, det knastrar liksom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera men i följande ordning gick mina tankar:

1. Vad faaan, har jag grus i maten?... känns som en pyttesten...
2. Jag borde nog spotta ut mini-stenen så jag inte tar sönder en tand eller nåt...
3. Det kanske är hårt kött?... nje, det knastrar inte... det kanske är brosk? BROSK??????????????????!!!!!!!!!!!! Jag spyr spyr spyr, fy fan vad äckligt jag har djur-bens-rester i munnen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
4. Gaaaah, jag måste vara tyst annars kommer säkert AnnLi inte vilja äta upp sin lasagne och hon är säkert hungrig.... uuuuhhh, jag får kväljningar jag måste få ut skiten diskret och fort... fyfyfyfyfyfyfyffyyy vad äääääääckligt!!!!!!!!!!!!!!!!!
5. Okej, jag måste få grepp om den så jag kan spotta ut den.....
6. DEN FÖRSVANN.. helvete, jag vägrar svälja innan den är ute!

Ungefär så gick det till. Efter lite trevande kunde jag lägga det lilla äcklet på sidan av tallriken och äta upp det sista... efter den trumatiska upplevelsen kände jag att vi var tvygna att göra något radikalt. Vi skulle ta svin-sprutan!!!!!!!!!! Vi ringde våra mammor för att försäkra oss om att vi gjorde det rätta... det var inget att diskutera. Vi begav oss mot spånkan som skulle ta oss ut till Sandbyhovs Vårdcentral. På vägen gick vi förbi en kyrka, det låg massa jättefina blomarrangemang där som jag ville titta och läsa lite på... på en skapelse var det som en sidenvepa eller vad man ska kalla det som det var skrivet på. Jag läste högt för Annsofie:

- Åh, "soviro" (läses på latin om ni tänker er [såvirro])... det betyder säkert något...


Jag tittade sen på Annsofie med lite sorgsen blick. Hon var tyst några sekunder, kollade på texten, sen sa hon:

- "SOV I RO" står det Jossan

Sen stod vi där bland alla blommor på kyrkoplan och asgarva en stund, måste sett otroligt passande ut.


Hur som haver, vi kom till slut fram och fick fylla i ett papper. Tycker det är så svårt ibland med formulär, för man vet inte hur ingående man ska vara. En fråga var "är du överallergisk mot något?"... kom direkt att tänka på knott, jag tål ICKE de små satarna, mina bett blir stora som golfbollar. FLASH BACK! Bjuder här med på en anekdot från när jag var i mina bästa år, runt 6-7. Vi var på några vänners landställe, det var sommar och mina värsta, mest fruktade (vi visste inte om deras effekt på mig vid detta tillfälle) fiender anslöt till oss sakta men säkert ju närmare kvällen vi kom. Det närmade sig läggdags, jag och Fia hade lekt hela dagen och var väl stilla för en stund. DÅ skedde det! Några knott, á 0,5 mm x 0,5 mm till ytan, svävade runt mig, och plötsligt slog en av dem till och högg mig i självaste ögonbrynet. Jag dödade givetvis denne, men då var det för sent. Ovetandes om mitt öde gick jag och lade mig för att dagen efter vakna och vara enögd! Det befann sig en typ böld på vänster bryn/ögonlock. Jag var sjukt söt som ni förstår och det finns bild på detta och jag ska scanna in den och lägga upp den här, jag lovar.

Det jag skulle komma till var att jag inte skrev det i formuläret så vi får väl se hur det här slutar!
Som vanligt när jag tycker något är lite läskigt eller äckligt började jag garva, fast efter sprutan när jag satt helt ensam på en stol och väntade på att Annsofie skulle bli klar, synd att alltid vara söt.


I morgon väntar naprapaten, vill att det ska knäcka sate och att ryggen ska bli bra då. Svinirriterande och typ skitfult att ojojoja lite för sig själv och böja... nej, huka sig ner i slow motion med rak rygg och hämta saker, samt ibland vanka med handen i sidan som om jag skulle väga som en smärre flodhäst. Jag gillart ICKE!

Fridens liljor!