Det var en tidig, otroligt fin onsdagsmorgon den 13 juli, året var 1988. Min käre mor och far hade mitt i natten fått bege sig in till BB för det kändes som en bebis var på väg. Det var jag som ville komma till världen. Jag hade valt att dröja två dagar efter beräknad födsel då jag kände för att lägga på både mig och mamma lite extra vikt. Tyckte inte vi vägde nog någon av oss, jag var bara uppe i nätta 4,2 kilo och mamma hade bara gått upp 27 kilo.
Hur som haver, kl. 06.07 fick jag se dagen ljus för första gången, förmodligen var jag den sötaste ungen Norrköpings nya BB hade skådat, jag hade lite gulsot vilket gav intrycket av en lätt solbränna, jag var ett barn sänt från ovan.
Dock fanns det en hake! Jag hade redan ett syskon, en söt liten syster, Emelie. Såhär i efterhand, tror jag att hon av mamma och pappa (eventuellt fler i min omgivning, typ min släkt) skulle rankas som att ha varit en änglabebis jämnfört med mig. För vad de än inte visste då, den vackra morgonen i juli, var att de satt en liten djävul till världen, en tjock sådan... följande år skulle inte passera smärtfritt, det såg jag till.

Att stå på "spisellådan" och rycka i luckan var bland det bästa jag visste (såhär i efterhand förmodligen även det farligaste) näst efter att dricka välling och äta kattmat. Andra saker som egentligen var förbjudet hemma var att hoppa i soffan i tv-rummet. Vi hade ett glasbord och mamma och pappa sa att vi inte fick skutta runt där för "rätt som det är händer en olycka"... den dagen kom och lotten föll på mig. Jag trillade på bordet med ansiktet först och fick en fläskläpp så stor att min näsa blev sne. Strax efter det föll snön och isen lade sig på dammen. Mamma var i stallet och mockade och jag var ute på lagårdsplan och struttade runt. Plötsligt såg jag isen, den måste testas! Några minuter senare fick mamma rycka ut och rädda en skrikande liten fläskkorv i galonisar som klängde sig fast vid en sten.

Det kom ett tredje syskon till familjen, Amanda även kallad Trucki eller Pandi. Trots att hon var en väldigt gullig unge som nog var ganska snäll så kunde jag inte låta bli att ge henne skulden för följande händelse (enligt bebisboken tog det ett halvår innan hon log första gången, men om man bortser från det) :
Det var en kväll hemma i Simonstorp, jag och lilla Trucki var ute i ladugården och lekte. Jag vill minnas att hon var så liten att hon inte kunde prata så bra, eller om hon var lite trög, hur som helst försvarade hon inte sig själv senare när vi skulle stå till svars.
Vi lekte som sagt. Jag hade som alltid min brillor på mig, och på något sätt som jag fortfarande inte förstår fick jag en liten klick olja på det högra glaset. Jag ville inte ta bort det med fingrarna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så vi gick ut, jag tog av mig glarrerna och skrapade dem frenetiskt mot lagårdsväggen. Detta resulterade i ett ANTAL repor på båda glasen, ja, glasen blev helt vita så repiga kan man säga att de var. Vi sprang in till mum and dad, jag låtsastjutandes (antar jag) med glasögonen i mina händer... helt, totalt oanvändbara. Jag tjuter fram att Amanda tog glasögonen och repade dem mot väggen. Mamma och pappa blir så klart horribelt arga... på Pandi. Jag minns inte hur de tillslut kom fram att det var jag, men det tog ett bra tag kan jag säga och såhär i efterhand har jag lite dåligt samvete, förlåt mini.
Vill även be om ursäkt till Emelie att min mun var större än din, vilket gjorde att du började tjuta en gång, eller den gången jag försökte knöggla ihop ditt ansikte med min hand, det måste gjort ont.
Amanda jag vet att du gav igen en gång iaf, vi var hos mormor och morfar, jag hade en barbie du ville ha men inte fick. Du du bet i min överarm tills det gick hål. Fast i och för sig, det kanske inte väger upp mot den gången jag och Emelie lurade dig att ta i eltråden när du var barfota och gräset var lite blött, det gjorde nog också ont för du kunde inte stå upp på en stund.

Hur bråkiga och hur dumma vi än var mot varandra älskar jag att vara en av Willénskorna, tycker om er 1:an och 3:an:)