Det var kväll och jag hade just parkerat Felica, efter en heldag söndagsjobb, på vår vanliga parkering. Jag hoppade upp på cykeln för att först dra förbi Coop i Oxelbergen och köpa gurka till min kvällsmat. Jag parkerade utanför och låste cykeln. När jag gick in i butiken mötte jag två kids som gick ut... två pojkar... typ 11-12 år... jag lade liksom märket till dem och de tittade på mig. Hur som gick jag in i affären och promenera runt lite, tog en stund faktiskt då jag gillar att gå i mataffärer, avkoppling på hög nivå! När jag var klar skulle jag hoppa upp på cykeln och bika hem... det gick inte så bra. Jag kollade ner och såg att jag helt plötsligt fått punka. Inget konstigt med det men så plötsligt ser jag att hela ventilskiten är borta... jag började pussla ihop ett och annat och det började redan koka i mig då. Jag rullar tillbaka för att se om ventildelarna låg kvar, but no. Hungrig, trött och någon har rört min cykel... det var dödsdömt för den/de skyldiga redan där. Så plötsligt när jag står där och håller på att få utbrott hör jag en liten ynklig asmesig pojk röst från byggnadens hörn... "HARU PUNKA ELLE?!" Nu var det kört för dem. Jag såg dem inte men hörde vart de ropat från så jag gick lugnt och sansat in på en liten innergård där jag låste cykeln, drog på mig luvan och gick mot hörnet där de nyss stått. Hjärtat slog och jag var så sjukt förbannad att mina händer skakade... deras tid var kommen. Mycket riktigt var de kvar fast hade sakta börja gå bortåt. Jag sa ganska lugnt "grabbar...". Efter 2 sekunder fattade de att det var jag, cykelägaren, och började springa. Lack som jag var kuuuutade jag efter!!! Nu infann sig adrenalinet i kroppen. Tyvärr hade jag en väska på mig så jag kunde inte springa så fort som jag önskat men det gick fort ändå. Jag hann se snorungarna springa upp i en trappuppgång och dörren var öppen så jag skena efter. Där tog det stopp för jag såg inte om de sprang ut på innergården eller upp i en lägenhet. De gav mig inget val- jag fick knacka dörr MOAHAHAHAA!!! Pratade med några stycken men hittade dem aldrig. Vid ett tillfälle ringde jag nog på rätt dörr men ingen öppnade. Nu måste jag tänka som en unge (har fått för mig att jag förstår barn ganska bra ibland) bestämde jag mig för. Och givetvis skulle jag inte stannat inomhus då, jag hade ju velat se "the hunter" med skräckblandad förtjusning från något gömställe. Jag ställde mig därför i dörröppningen i trappuppgången och väntade och funderade lite, lamporna hade släckts så det var perfekt spaningsplats. Efter någon minut hörde jag dem! Nu hade det blivit en lek för mig, de skulle dö av skräck nu, det räckte, skit i cykeln. Jag väntade tills de kom lite närmare, sen klev jag ut. De blev knäpptysta och kunde inte tro sina ögon misstänker jag. De kuta iväg där de kom från, jag var inte sen att hänga på. Vi sprang runt ett hörn på huset och jag var lite efter så de hann springa in i en annan port och dörren gick igen preciiiis när jag kom fram. Förstod att det var kod men jag röck till i handtaget och såg genom glasrutan hur en av killarna vände sig om... den blicken han hade säger jag bara, den blicken. De lär inte sovit en blund den natten men det gjorde jag, var ju helnöjd.